Någonting som verkligen är synd när man har en ätstörning är att man isolerar sig från sina vänner, i sommras var jag nästan aldrig med någon, jag ville inte, och ingen ville vara med mig heller och det förstår jag, jag var ju verkligen hel knäpp. Man isolerar sig helt enkelt, och det är så synd, för man mår så mycket bättre när man umgås med sina vänner.
Man tappar verkligen kontakten väldigt mycket med sina vänner, bara för att allt man gör handlar om mat och alla ens tankar kretsar kring mat,vikt,kalorier,träning. Och speciellt när man är inlagd, då är det svårt att hålla kontakten med vännerna, och dom tar ju kontakt med andra människor än en själv. Som jag har ju tillexempel samanlagt varit inlagd i typ 17veckor och missat massor med skola, och därför är jag inte så ofta med kompisar...speciellt eftersom att jag inte går hela dagar på skolan, och då hinner man som inte vara med när dom bestämmer saker och ting, typ som att dom ska se film på kvällen eller något. Jag vill verkligen inte sitta hemma med mina föräldrar hela dagarna, det måste verkligen bli förändring på den biten för min del, fast det har blivit mycket bättre än var det var förra året iallfall! Så det går ju framåt. 
Hur är det för dig, har du isolerat dig från dina vänner? (en fråga till alla med äs)




kanske är det så att man är rädd att släppa anorexin för att att Ana är ens "endavän", men det är ju inte sant, hon är den som får dig att må så dåligt, anorexin är inte din vän, anorexin kanske lurar dig och säger att hon är din vän, men så är det inte, hon ljuger.